Första dygnet

Även fast jag bara bott här i lite över ett dygn har jag redan börjat tänka på franska. Förstås är det mest bara en röra av franska uttryck som jag bara anar vad de betyder, men ändå! Och nu tänkte jag berätta lite långt om vad jag gjort och vad jag känt igår och idag!

När jag vaknade igår, tisdag 23 aug, klockan 6:00 var det som att min värld hade pausats för en stund. Jag befann mig i ett mellanläge, en gråzon i vilken jag inte riktigt kunde känna speciellt mycket, och det ändå jag ville göra då var att komma fram till Nice. Så jag steg upp, vi plockade ihop det sista, bar ut de kontrollvägda väskorna till bilen och körde sen iväg till båten. Jag tittade mig noga omkring en sista gång innan jag satte mig i bilen och försökte ta in så mycket av "hemma" som jag kunde få med mig.

Jag, mamma och pappa åt frukost och spelade "klöver åtta" på båten. Vi hade en polbiljett så att vi fick vara först med att köra av i Kapellskär och där sparade vi in några värdefulla minuter. Mamma körde snabbt (men förstås helt lagligt) till Arlanda och vi fick se mycket olika djur på Sveriges vägar.

Det gick jättesmidigt på Arlanda och mitt bagage blev snabbt incheckat. Det gav mig lite tid att säga ett ordentligt hejdå. Jag kramade om mamma och pappa en sista gång innan security och alla grät. Men jag såg hur stolta de var och jag tog med mig det som positiv energi. Det var tre år sen jag över huvud taget flög så att gå igenom security och hitta rätt gate själv var jag aningen nervös över. Men det gick också helt bra. Mitt flyg blev försenat en halvtimme och då hade jag bra tid på mig att köpa lunch från Max trots den extremt långa kön.

Jag åt och vilade på flyget, stundtals med tårarna i halsen. Jag kände mig modig och glad över att jag faktiskt bestämde mig för att åka iväg och göra något för mig själv, helt själv. Det var en fin känsla i magen.

Den härliga känslan i magen försvagades ju inte heller när jag möttes av 30°C och sol. Lite svettigt med kavajen bara... För om jag nu ska klaga på nått så är det bara det jag kommer på. Jag möttes av en STOR skylt av papper som hälsade mig välkommen. Och bakom det stora pappret väntade (från vänster till höger på bilden uppe i högra hörnet) Frèdéric Angot (klubbens president), Michel Jacquet (YEO), Ghania De Castro Goncalves (mamma i framtida familj), Michèle Flambart (distriktsguvernör) och Alexandre Piron (DYEC 1730). Det där tog pinsamt länge att leta upp så jag hoppas att informationen är korrekt! :)

Alla var så trevliga och snälla mot mig! Jag gav ut mina visitkort och fick ta emot vimplar, pins, en del papper och en massa kramar och pussar. Sen tog vi alla ett tåg till en annan terminal och så åkte jag vidare därifrån med Michel och Ghania till Saint-Raphaël i hans bil. Michel kan prata engelska ganska bra så under resan berättade han om det vi åkte förbi. Men efter det har det varit 99% på bara franska.

Äntligen framme! Det var dock lite oklart, från min sida, vart jag skulle bo hela bilresan dit. Jag trodde hela sommaren att jag skulle bo först hos Ghania, som hämtade mig på flygplatsen. Men när vi hade kommit fram till hennes hus så släppte vi bara av henne och så åkte jag och Michel vidare. Jag var lite förvånad men jag bara log och hängde på. Sen trodde jag ju att jag skulle bo hos honom då, för när vi kom fram till hans hus sa han: "Here is my house and the woman in the car is your first host mother". Vi tre gick in och Michel bjöd på läsk och munk. Men icke. För sen skulle jag åka iväg med henne till hennes hus. Och jag bara log och hängde på. Men men, det blev ju bra till slut!

Alla mina familjer, plus några från Rotary, kom dit för att äta middag och hälsa mig välkommen! Vi åt gott och pratade tills det blev nästan helt mörkt ute.

"Pouvez-vous prendre une photo avec nous les mamans?" - Ghania (i rött)

I blå klänning är Virginie Grandjean-Ceccon som är mamma i min första familj. Hennes man heter Eric Ceccon och de har tre barn. Baptiste, som också är 17 år, är den enda som fortfarande bor hemma.

Idag, onsdag 24 aug, fick jag se mer av det underbart vackra Saint-Raphaël. Här finns det oändligt många charmiga affärer, salonger och restauranger.

Jag har fått hänga med Înes, Ghanias dotter, hela dagen! Hon är 18 år och går i samma skola som jag ska börja på. Hon kan bara franska så ibland är google översätt räddningen till våra konversationer. Vi klickade ändå direkt och hon sa att hon tycker mycket om mig redan och att hon till och med kommer introducera mig, till hennes vänner, som sin syster!

Vi solade och badade i över fyra timmar på Plage du Veillat (och ja mamma jag använde solkräm). När jag låg där på en handduk i den heta sanden och hörde vågorna skvalpa mot stranden, då ska jag säga dig att jag inte ångrade mig ett dugg.

Jag har nu också officiellt ätit en baguette på ett franskt boulangerie! :)

Om du lyckats läsa dig igenom alltihop så kanske det var lite underhållande i alla fall och då får du ju gärna kika in ibland och kolla hur jag har det här på rivieran. Ha det så bra!

À plus